Som vi väntade med spänning, tekniska nämnden hade sitt möte i slute av mars där det skulle avgöras. Jag hade kontaktat tjänstemän och läst igenom nämndens protokoller för att säkerställa att jag förstått allt rätt. Om det finns flera intresserade så avgörs tomterna med lottdragning. Jag minns att vi hade träningar, jag berättade till tjejerna om tomterna och kunde knappt fokusera den dagen. Efter mötet får vi mail om ärendet, och jag läser om det på ÖT. En av tomterna fanns det två sökande på, vi och en annan part. Den andra tomten var det bara vi som sökt. Lottdragningen avgjorde, och vi fick veta att vi fick båda tomterna. Så som vi önskat, och planerat på.

 

 

 

Jag grät av lycka, berättade åt vänner och familj och kunde inte tro det var sant. Vi sku få börja bygga, fö bosätta oss på riktigt i Jakobstad. Få börja tänka på framtiden, och inte behöva bo på hyra mera. Vi är båda unga, men i den åldern då vi absolut vill börja ha eget. Vi båda har fast anställning, vill bo i Jakobstad och kan inte vänta på att få börja på med projektet. 

 

Jag hann inte vara glad länge innan ryktet går, om att vi inte kommer få gå vidare med projektet utan problem. De andra var självklart besvikna över hur lottdragningen for, och valde att besvära sig till nämnden. Hela processen tog länge, innebar mycket väntande. I maj fick vi veta att nämnden står fast vid hur processen gått till och deras beslut. Till och med tidningarna skrev om ärendet. 

 

Vi träffade de andra sökandena, diskuterade ärendet och presenterade våra visioner. Vi satt över en timme och pratades vid, jag har antecknat tankar och kommentarer från den träffen och vi funderaded mycket på hur vi skulle gå vidare. Dock kände vi att det här är ett projekt vi drömt om, och vi har redan hittat bolag och intressenter som vill vara med. Vi insåg sedan att vi har olika visioner och tankar om tomterna. 

I början av juni får vi meddelandet om att de andra sökandena har fört hela ärendet vidare till Förvaltningsdomstolen. Det kändes som en käftsmäll, nej värre än det, som att framtiden blev berövad från oss. Efter att själv ha kontaktat domstolen och frågat kring hur dessa ärenden sköts, fick jag veta att denna process kommer ta länge. De pratas om allt mellan 1-1,5 år vid förvaltningsdomstolen, det betyder om vi har tur så får vi veta hur detta går tidigast hösten-vintern 2022. Jag räknade snabbt ut med alla ansökningstider och byggtider, att istället för att drömma om att flytta in i vårt egna hus våren 2022, kan vi drömma och hoppas på att kanske få flytta in sommaren 2024. Det vill säga om vi ens får tomterna. 

 

 

 

 

En kväll strax innan midsommar, var jag ute på kvällslenkki. Sprang runt Skutnäs, Gamla Hamn och fann mig sedan ute vid Korsgrundet vid tomterna. Tog en andningspaus och satte mig ner vid bryggorna. Kvällssolen var varm, vädret så vackert och sommaren som bäst. Där och då, brast jag helt enkelt ihop. Jag som alltid brukar vara så optimistisk och positiv, tänka att det är någon mening med allt, jag orkade helt enkelt inte mer. Livet kändes så fruktansvärt orättvist, så fel och så ledsamt.. alla dåliga känslor svallade över och det enda jag kunde tänka på var att det känns som att;

 

 

 

 

Där satt jag, en solig kväll på bryggan vid det ställe jag drömt om att få kalla hem. Där brast alla känslor ut, och jag kände mej helt slut. Jag hade hela processen försökt hålla mig positiv, star och glad, Tänka på att allt löser sig. Det att någon annan skall påverka vår framtid, att andra ska sätta oss i denna situation, kändes bara så svårt att förstå. Jag gick runt tomterna, tog bilden som ni ser överst och längst ner i detta inlägg. Tittade igenom mina visionsbilder och bottenplaner, och satt kvar säkert över två timmar. Där och då kom alla tårar, alla känslor, alla tankar ut. När jag väl steg upp och gick hem, kände jag mig så tom.

 

 

 

Jag trodde att året 2020 med alla motgångar, med sjukdomar, med pandemi och med utmaningar sku vara de tuffa året. För att vara riktigt ärlig, så kan nog 2021 lugnt ta platsen som det tyngsta året någonsin. Tomterna var bara en av de stora motgångarna hittills, och sedan dess har det tyvärr fortsatt neråt. Jag har inte varit mig själv, dendär glada och positiva Ida-Marie. Första gången någonsin känner jag hur jag hållit massor för mig själv, hittat mig ensam på kvällarna ute på promenader. Kört runt i min Mini i åskväder, inte riktigt pratat om detta eller öppnat upp mig för någon.

 

Därför känns det lite bättre nu, att få skriva ut här på bloggen. Det var precis därför jag startade blogg way back in time. Jag vill prata on känslor, jag vill berätta om mina tankar och om jag inte kan fysiskt prata med någon just nu så kan jag åtminstone skriva om det. Just om detta, tomtärendet, är det många som frågat. Nu har jag skrivit ut hur det gått, var vi står nu och den oändligt långa väntan. För det är det enda vi kan göra nu, vänta!